Dubbelt slöseri (Krönika 2015)

Debatten är intensiv på ett par olika plan som delvis berör varandra. Det gäller trögheten i integration av nyanlända och bristen på kompetent personal inom hälso- och sjukvård. Inget nytt.

Frustrationen blir än större när processerna fortsatt går alldeles för långsamt, respektive dräneras i andra ändan.

Vi utbildar fler läkare än någonsin, men har svårt att behålla både dem och sjuksköterskor inom offentlig sektor och i landet. Här har byråkratin som skapas på nationell nivå stor inverkan, men också den egna arbetsmiljön i vid bemärkelse. Samtidigt hämmas och fördyras vår hälso- och sjukvård.

Man utbildar sig till läkare respektive sjuksköterska för att få jobba nära patienterna med att lindra och bota. Inte för att till stor del administrera. Medicinska sekreterare höll på att trängas ut som yrkesgrupp, men trenden svänger nu. Undersköterskors specialitet är omvårdnad. Lokalvårdare är bäst på städning. Vi måste styra mot rätt kompetens på rätt nivå och med rätt arbetsuppgifter och vara lyhörda som arbetsgivare samtidigt som vi påverkar nationell nivå att rensa i administrationsträsket.

Parallellt söker sig många välutbildade till vårt land, av nöd eller för att det lockar att byta arbetsland. De som kommer av nöd ska vi i än högre grad se som möjligheter, ett snabbspår att få utbildad personal. Då sätter segheten i maskineriet hos Socialstyrelsen käppar i hjulet när det gäller validering, att omvandla utländska examina. Trots ökade resurser tar det fortfarande mer än ett år att få besked. Inte konstigt om tålamodet tryter hos alla parter. Vi har redan satsat på språkutbildning i svenska med vårdinriktning och praktik. Både arbetsgivare och nyanlända vill inget hellre än att satsningen ska bära frukt.

Under väntetiden försöker hälso- och sjukvården erbjuda läkare jobb som t ex undersköterska, för att det svenska systemet ska bli bekant och för att hålla språkkunskaperna levande.

Detta är dubbelt slöseri – vi satsar resurser på nationell nivå och regionalt på inhemsk utbildning och introduktion, på språkutbildning, komplettering och praktik åt nyanlända, på resurser för validering. Vi blöder personal från verksamheten och valideringen tar alldeles för lång tid liksom själva asylprocessen. Magert. Ännu magrare blir det när vi tvingas hyra in personal och ibland även ställa in verksamhet.

Sverige behöver botas.