Cancer går inte i pension!

”En farmor och en mormor är egentligen bara en tonåring… Med många års erfarenhet” Ett annat sätt att formulera sig är att dagens 70-åringar är som 50-åringar var förr.

Vi anses kunna jobba längre inför pension och vi gör det också. Vi bidrar på andra sätt i civilsamhället, rastvaktar, anhörigvårdar, deltar i integration och stöttar med att hämta från förskola och skola mm. Vi behöver hålla oss friska både för egen del, för familjen och för samhället. Men hälso- och sjukvårdens screeningprogram hänger inte med.

En otäckt farlig cancerform som drabbar kvinnor är livmoderhalscancer. Det är oerhört viktigt att den upptäcks tidigt. För att fånga de kvinnor som normalt inte dyker upp för cellprov, kan man numera sända ut testa-dig-själv-kit, så kvinnor kan topsa sig hemma och skicka in provet. Detta sätt att förfara är dessutom det mest lämpliga när man är över 64 år, vilket idag är åldersgränsen för screening. Vid denna erfarna ålder är cellprov inte längre den bästa metoden. Genom att topsa mäter man HPV-virus och kan upptäcka kvinnor i riskzonen. Dessa kallas därefter för vidare undersökning inom sjukvården.

Ett sådant förfarande räddar liv - inte bara på dem som inte dyker upp vid kallelse, utan även på oss ”erfarna tonåringar” som gått på screening så länge vi varit välkomna!

Jag yrkar att Centerpartiet driver frågan om allmän screening för livmoderhalscancer genom topsning högre upp i åren än 64 år.

Partistämman för Centerpartiet i Karlstad biföll min motion enligt ovan, tvärt emot partistyrelsens önskan, och nu hoppas jag att C och Centerkvinnorna på olika nivåer driver på i denna riktning. 30 % av kvinnor över 60 år drabbas av livmoderhalscancer. Dessa livskamrater, mammor, farmödrar och mormödrar behövs kvar i livet för sin egen skull, för familjen och för samhället.

Cancer går inte i pension!

Är skattehöjning lösningen?

Ibland blir det absolut nödvändigt att höja skatten, för att köpa sig tid. Tid för klargörande analyser, tid för omställning mot nya lösningar i form av arbetssätt, nya redskap osv. Alternativet vore toksparande i form av nedläggning av hela enheter eller andra drastiska åtgärder. Detta kanske till och med utan föregående konsekvensanalys eller utan att ha full koll på orsaken till obalansen eller den höga kostnadsökningen. Akuta neddragningar ger enbart förlorare. Organisationen blir omöjlig att förutse, det skapas oro, jojoeffekt med stora svängningar, kompetens förloras i onödan och service till invånarna försvinner plötsligt, trots att den behövs.

En skattehöjning ska dock vara absolut minsta möjliga för att kunna leva upp till grundläggande behov och lagkrav om budget i balans. Varför då?

För det första ska vi handskas otroligt ansvarsfullt med skattebetalarnas pengar och ha respekt för vad en skattehöjning innebär för den enskilda människan/familjen. För det andra är det lätt för en verksamhet att vänja sig vid en högre nivå på inkomsterna och därmed inte agera lika eftertänksamt och sparsamt. Att ta i med högre skattehöjning än absolut nödvändigt ger stora svårigheter att senare till viss del sänka skatten.

Om detta handlade debatten i Tingsryds kommunfullmäktige. Vi är säkert inte ensamma om att ha liknande diskussioner. I väntan på att ett reviderat utjämningssystem mellan Sveriges regioner och kommuner beslutas och träder i kraft finns det ekonomiska utmaningar av stora mått i alla väderstreck. Den långdragna regeringsbildningen har också gjort att beslut om nivå och utformning av sedvanliga statsbidrag har dröjt. Samtidigt ser vi ökande behov ute i kommunerna både inom utbildning, infrastruktur, kompetensförsörjning samt vård och omsorg.

Enligt Centerpartiet drog den styrande majoriteten i Tingsryd – S, M och KD – till med en onödigt hög skattehöjning, 93 öre inför år 2020. Vi i Centerpartiet föreslog 60 öre. Vi måste också tänka på att vi har en av landets högsta regionala skatter. Samtidigt vill vi vara attraktiva för inflyttning och nödvändig kompetensförsörjning.

Emellertid är inte den för höga skattehöjningen det som oroar mig mest, utan att det i majoritetens budget dessutom ingår uppdrag att än en gång utreda skolor, äldreboenden, måltidernas organisering, personal- och politisk organisation. Detta har vi nyligen varit igenom och resultatet förskräcker.

Det som verkligen behövs är att komma underfund med och åtgärda varför vi inte längre kan lita på de ekonomiska prognoserna samt hitta vad de oväntat höga kostnadsökningarna beror på. Detta är analysarbete, controllerjobb och kompetens. Vi ska inte än en gång drabbas av centraliseringsönskningar och Hållbar ekonomi 2.0.

Ibland blir det fel – kan folkbildning vara del av lösningen?

Under ett år tar regionens förtroendevalda och tjänstemän tusentals beslut. De allra flesta blir bra, förbereds före införande genom förstudier och går som på räls. Vi ser nu till exempel fram emot ombyggda och utökade lokaler vid Ljungby lasarett, vi jobbar med barnens bästa i Kronoberg tillsammans över hela länet, vi ska införa vårdval för barn- och ungdomspsykiatrin, vi ska stärka den nära vården så den kommer ännu närmre och vi ska på sikt bygga helt nytt sjukhus i Växjö. Fantastiska beslut vart och ett av dem.

De flesta kontakter jag får från allmänheten sedan en tid tillbaka handlar dock om sjukresor. När vi ändrade regelverket för sjukresor förra hösten, borde vi haft längre startsträcka för att förbereda både personal och patienter mer grundligt. Nu känner folk att de blir övergivna när de får besked att fixa hemresan bäst de kan efter exempelvis ett akut besök på lasarettet. De blir uppmanade att be någon i familjen eller någon bekant att hämta hem dem alternativt att ta bussen hem, trots att de hade annan typ av skjuts in.

Orsaken är att kostnaderna för sjukresor ökat mycket kraftigt. Det gällde att fatta beslut som skulle stoppa blödningen av pengar. Sjukresor belastar numera respektive vårdenhet som beviljar dem. Meningen är att behov ska styra. När du kallas till besök inom vården får du åka buss med kallelsen som biljett. Vissa diagnoser kräver annat transportmedel, och då är det vårdenheten som kan avgöra detta.

Region Kronoberg borde ha förberett både personal och patienter inför förändringen. Då hade en hel del missnöje och frågetecken kunnat undvikas. Alla har faktiskt varken anhörig eller bekant att be. Alla har inte heller råd att ta taxi för tusentals kronor.

Många kan inte heller länstrafikens rutiner och system. Hur köper man biljett? Var finns närmaste busshållplats? Byggs det inte om och flyttas hit och dit? När går bussen, om den nu går?

Här har vi som håller på med folkbildning och lär ut digitala mysterier ytterligare ett område att täcka in. På sjukhuset bör servicedisken ha kunskap om länstrafikens tidtabeller och appar. I väntrum där det finns bildskärm kan länstrafiken visa hur man laddar ner app och hittar sin resa. I studiecirkeln, när man lär sig hantera sin smarta telefon eller platta, bör det ingå att ladda ner app för kollektivtrafik och hur man kan betala sin resa. Detta kommer att underlätta i vardagen. Förhoppningsvis ökar användandet av buss och närtrafik, som nu sprids över hela Kronoberg. Det gynnar även miljön.

Alla blir inte nöjda för det. Taxichaufförer vittnar om att de får hjälpa patienter från taxin fram till ytterdörren hemmavid, fastän sjukvården rekommenderat patienten ta bussen hem. Här hoppas jag vi landar i en mer balanserad verklighet innan året är slut. Vi får hjälpas åt med kunskap och resor efter behov.