Vemod, förväntan och Det ante mig!

Hallå igen!

Har varit på konferens med jobbet i underbar miljö på Öland, men trots alla underbara idéer som kläcktes inför kommande arbetsår, förunderligt god mat och samvaro, så var den övervägande känslan för mig vemod. Det var sista gången för mig - åtminstone på överskådlig tid, eftersom mitt projekt inte har finanser att fortsätta. Många kramar således! Och jag är s k arbetssökande el "står till arbetsmarknadens förfogande"... Det kan leda till något spännande naturligtvis, fast just nu känns saknaden närmast.

Saknaden känns även efter släktens äldsta, som fått ge upp precis före jul. Min glada faster Signe, strax 96, orkade inte mer. Men hon har haft ett oerhört innehållsrikt liv, varit stark i sorg och katastrofer och gått vidare med omtänksamhet och glädje. Ett föredöme!

Det ante mig att Migrationsverket har en hel del rötägg med helt fel inställning till de asylsökande. Det har ju visat sig i den myndighetsutövning, som inte följt våra lagar utan tjänstemännens egen policy på något sätt. Nu har det som varit starka misstankar bekräftats för allmänheten via media. Mina tankar går till alla gömda, rädda och i klorna på dem som firar avvisningar med champagne! Nu krävs krafttag för att få en värdig hantering av dem som önskar bidra med att bygga nytt i vårt land, och därmed rädda sig undan förföljelse av olika slag i sitt ursprungsland.

Julen står för dörren - hoppas ni får det helt fantastiskt skönt i helgerna med avkoppling, samvaro och så mat och en del nöje! Vi behöver nog en blandning av det. Ska just kasta mig ut genom dörren för att handla sista ingredienserna till julmat och frukt. Samtidigt ska jag möta Ingelöf vid tåget inkl Franz (dotter med katt). Erika (andra dottern) kommer också över för en snabblunch och för att hämta julpynt till sin första egna gran.

Förväntan är känslan för stunden - härligt att få vara tillsammans.

Ha det nu riktigt gott Du också!