De svaga i kläm

Hallå igen!

Idag är det vardag efter en varm, skön och avkopplande midsommarhelg. Dags alltså att bruka allvar och bidra ordentligt i både jobb och debatt. Har dessutom återigen sökt "sommarjobb" och får komma på intervju i morgon. Ska bli intressant - alltid spännande med nya erfarenheter och nya ställen. Blir det napp ska jag berätta mer - promise!
Färdat en jobbrapport och även kommenterat en insändare i lokaltidningarna, så nog har jag hållit värmen, även om det blåser ute så mina stora krukor på altanen välter...
Innan jag hänger mig åt att laga middag/kvällsmat och försjunka i Albright's Madame Secretary (mycket intressant hittills) tänkte jag skriva mig ytterligare varm för de svaga i samhället.

Idag slår Barnombudsmannen larm på DN Debatt om hur våra barns psykiska hälsa försämras i hög hastighet. Jag har själv tänkt slå ett slag för familjecentral i min hemkommun i valprogram och valrörelse, men det tar ju ett tag att realisera det...

Har under dagen funderat på orsakerna till att utvecklingen inom barns psykiska hälsa går åt fel håll, trots all kunskap osv i dagens samhälle.
Kom fram till några saker, men gör inte anspråk på att ha kommit på alla:

- Samhället är för stressat och pressat med stora krav - tar vi oss egentligen tid för våra barn? Orkar vi? Gör vi rätt val? (Har själv varit ensamstående, självförsörjande förälder med ständigt dåligt samvete.)
- Offentlig sektor sparar för hårt och ofta på fel saker. Våra barns hälsa får inte offras, för att budgeten ska gå ihop! Ta skolsköterskor, kuratorer, psykologer, skolläkare t ex - hur många barn går det inte på varje sådan funktion, ifall den ens finns??? Hur ska barnen hinna bli sedda än mindre behandlade vid behov?
- Maxtaxan skapar sämre ekonomi för förskolan med större grupper som följd. Mindre möjlighet för pedagogik och utveckling, mer förvaring, otrygghet och höga ljudnivåer. Även här svårt för barnen att bli sedda som individer.
- Media och företags PR påtvingar ungdomar en bild av hur de bör se ut, klä sig, agera för att duga, vara inne, passa i gänget osv. Här måste köksbordsdiskussioner ta tag i frågorna och föräldrar nätverka effektivt för att stötta varandra och därmed sina ungdomar. Det är definitivt inte bara "mitt problem" utan alla familjer sitter i samma båt. Går vi ihop och agerar på ett för ungdomarna positivt sätt, så påverkar det även företagen.
- Samhället är mer otryggt genom bristen på polisnärvaro i varje kommun dygnet runt. Det oprovocerade våldet, missbruk och småförbrytare får fäste fort och enkelt i avsaknad av närpolis.
- Gymnasieskolan när jag gick där 69-71 var stressig. Idag är den etter värre med alla dessa kurser som ska betygsättas och hamna i slutbetyget. Det krävs förslagenhet att välja bort krävande men ack så viktiga kurser, för att orka med att ta sig igenom dagens gymnasieskola. Det är varken bra för det livslånga lärandet, för självförtroendet el för samhället i stort. Ungdomarna måste ju sedan återkomma i vuxenutbildningen genast, för att komplettera, eller senare i livet då kurserna som valdes bort ändå behövs.
- Det behövs en obligatorisk föräldrautbildning värd namnet, som tar upp barns utvecklingsfaser, pedagogik mm och gärna mentorer under föräldraskapet, t ex genom nätverk.

Ja, det här var en del saker jag lyckats komma på i ämnet.

Barnen är det viktigaste vi har, och vi har absolut inte råd el samvete att slösa bort dem genom dumsnålt sparande! (Dessutom kostar det så oerhört mycket att reparera en skadad ungdom jämfört med att rätt ta hand om ett växande barn.)

Ta väl vara på varandra!