Som på 1920-talet, eller?

Hörselskadade barn får inte det stöd de behöver i skolan, och definitivt inte utan stor kamp, enligt Hörselskadades Riksförbund. Följden blir bristande kunskaper, eftersläpning i skolarbetet, utmattning och sviktande självförtroende.

Det verkar inte ha gått mycket framåt inom skolans värld sedan min mamma gick några få månader per år på 1920-talet. Hon ansågs obildbar och placerades längst bak, eftersom hon var hörselskadad. Följden blev ju ännu mindre lärdom. Detta hämmade naturligtvis mamma under resten av livet, då någon vuxenutbildning inte fanns. Däremot klarade hon sig fint med yrkesvalet väverska och lantbrukare i kombination, tack vare lärlingsutbildning i övre tonåren.

Idag är nonchalansen stor mot hörselskadade i olika sammanhang. Ofta hörs herrar (och någon enstaka dam /lärare faktiskt/) i offentliga sammanhang säga: "Jag hörs ju ändå, så jag bryr mig inte om att använda mikrofon." Detta är inget annat än diskriminering av hörselskadade. Dessa ska inte behöva protestera ständigt, och därmed avslöja sitt funktionshinder. Även om man har hörapparat behöver man hörselslingan. Hörapparaten förstärker ju alla ljud i en miljö, inte bara den som föreläser.

Därför är det också så arbetsamt för elever i skolmiljö - de hör massor av ljud förstärkta av sin hörapparat när många är i samma lokal. När man talar enskilt med en hörselskadad går det bra, men när flera är inblandade måste man ta extra hänsyn till funktionshindret. Detta sker alltför sällan - annars skulle inte dessa ungdomar ha kunskapsluckor och inte klara sig igenom skolan på samma tid som sina kamrater.

Jag tror helt enkelt att det faktum att hörapparat finns lurar den okunniga omgivningen. Kompetensen angående funktionshinder, både synliga och osynliga, måste höjas inom utbildningsvärlden i synnerhet samt hos allmänheten i stort!

Här har alla ett ansvar, men naturligtvis måste offentlig sektor, förtroendevalda och intresseorganisationer gå i bräschen. I väntan på regelrätt kompetensutbildning, bör alla utgå från att det finns hörselskadade i den "publik" man har framför sig, oavsett sammanhang.