Erkänna eller inte erkänna?

På promenad hem från bilverkstan, som ska byta mina allvädersdäck till sommardito, blir mitt leende ännu bredare. Jag möter en pappa med småsyskon i sittvagn som följer storasyster till skolan. Detta är en allt vanligare syn i vårt land liksom att som pappa vara föräldraledig.

Just nu njuter vi av den, enligt mig, vackraste tiden på året. Våren ger hopp och framtidstro. Allt liv startar på nytt eller återkommer från andra breddgrader. Ljuset är här igen!

Men så är det inte överallt. Kvinnorna i Afghanistan får inte ta del av ljuset på grund av den extrema, kvinnoförtryckande regimen där. Kvinnorna ska hållas i hemmet. De får inte utbilda sig. De får inte ta del av adekvat sjukvård. De får inte jobba efter kompetens. De får inte påverka samhället de lever i. De drabbas av D-vitaminbrist under burkan. Halva befolkningen eller mera förvägras mänskliga rättigheter. Tänk vilket hot kvinnor ses som!

Samtidigt pågår på allvar en diskussion mellan FN och ett antal länder om det är dags att erkänna den extremistiska talibanregimen i Afghanistan. Hur kan man ens komma på tanken? Förenta Nationerna ska ju verkligen stå upp för sina egna konventioner, och den om mänskliga rättigheter för alla ingår där.

Om ett erkännande sker, hur ska då en förändring komma till stånd för kvinnor och barn i Afghanistan, och för den delen för kvinnor och barn i andra länder med liknande förtryck av halva befolkningen? Den tanken kan åtminstone inte jag få att gå ihop. I stället är det stark påverkan utifrån, både i form av ekonomiska sanktioner och aktivitet FÖR mänskliga rättigheter, som bör fortsätta. Absolut inte att förtryckarna ska få komma in i ”värmen”!

Förändring är möjlig, även om den tar tid. De framsteg som uppnåtts måste ständigt värnas. Vi får inte slappna av varken då det gäller att flytta fram positionerna kring jämställdhet – för såväl kvinnor som män – och att upprätthålla demokratin. Dessa frågor hänger starkt samman, liksom strävan efter att inte starta krig. Alltså behövs kvinnoförbund i stil med Centerkvinnorna i minst lika hög grad som då vi bildades för 90 år sedan. Kom med och delta både män och kvinnor!