Förändring - hur farligt kan det vara?

De senaste dagarna har jag funderat mer än vanligt på hur vi människor är funtade inför förändring. Själv tycker jag det är intressant och välkomnar nya företeelser för det allra mesta.

 

I pandemin har vi alla blivit tvungna att anpassa oss både enligt rekommendationer och utifrån smittoläge. Det har blivit stora omställningar – jobba på distans, umgås med högst en familj, handla på distans eller på udda tider samt avstå mycket fritidsaktiviteter. Nu har denna situation pågått så pass länge att det livet blivit det nya normala, även om vi längtar tillbaka till ökad frihet. Vi människor har alltså egentligen lätt för att anpassa oss utan att därför förgås. Nu ryggar vi ju nästan tillbaka om någon gör en antydan till att hälsa i hand eller annat ”närgånget” inom en och en halv meter. Men här handlar det trots allt om hälsa och överlevnad samt i olika hög grad att också ta hänsyn till andra. Det rör alltså främst egot ifall vi går till botten. 

Men när en arbetsplats ska förändras för att behoven, regelverket, tiden och trenderna redan har gjort det, då är det annat ljud i skällan. Vi vet att förändring föder motreaktioner hos ett fåtal, men hur farligt kan det vara att jobba i team jämfört med att sitta ensam och försöka lösa allt? Vad kan hända mer än att cirklarna rubbas för att snart lägga sig fint till rätta igen? Vad är det man är så förtvivlat rädd för så att man låter det engagerande jobbet förfaras, bekämpar ledning och styrelse samt mycket lite blir uträttat? 

Eller när en helt annan arbetsplats ska flyttas och nybygge planeras på annan geografisk plats. Det ursprungliga läget har varit omdiskuterat i decennier, trafikmässigt trångt trots att det handlar om att rädda liv. Då är motståndet starkt hos vissa grupper, framför allt helt utomstående, självutnämnda förståsigpåare och pensionärer från den aktuella verksamheten. Här grunnar jag på att dessa tar nybyggnation och flytt som en kritik mot hur det varit, snarare än en välkommen förbättringsåtgärd för den pågående och framtida verksamheten. 

Vem vill jobba i en ständig byggarbetsplats? Hur ska man kunna garantera säkerheten bland damm och stoff? Omflyttningar flera gånger om under åren framöver, och ännu krångligare trafik när byggmaterial och maskiner ska transporteras fram och närlagras. För att inte tala om risken för totalt byggstopp när man kommit en bit på väg och okänd faktor slår till. 

Vad är folk rädda för? Jag skulle önska att fler kunde göra som den personal som omfamnar förändring och ser fram emot att få planera sin verksamhet på ett modernt, ändamålsenligt och arbetsmiljömässigt gott sätt. Jag skulle på den andra arbetsplatsen önska mig ett synsätt som ja, men detta kan vi väl pröva. Kan andra jobba så här, så varför inte vi? Vad är det värsta som kan hända? Att det nya blir bättre än det gamla välkända…  

Vi måste framåt tillsammans nu när samhället kan öppna upp igen, och då har vi varken tid eller kraft att lägga energi på rädslor och konflikter. I stället för enbart håll i och håll ut, behöver vi nu lägga till ledorden håll ihop!