Är skattehöjning lösningen?

Ibland blir det absolut nödvändigt att höja skatten, för att köpa sig tid. Tid för klargörande analyser, tid för omställning mot nya lösningar i form av arbetssätt, nya redskap osv. Alternativet vore toksparande i form av nedläggning av hela enheter eller andra drastiska åtgärder. Detta kanske till och med utan föregående konsekvensanalys eller utan att ha full koll på orsaken till obalansen eller den höga kostnadsökningen. Akuta neddragningar ger enbart förlorare. Organisationen blir omöjlig att förutse, det skapas oro, jojoeffekt med stora svängningar, kompetens förloras i onödan och service till invånarna försvinner plötsligt, trots att den behövs.

En skattehöjning ska dock vara absolut minsta möjliga för att kunna leva upp till grundläggande behov och lagkrav om budget i balans. Varför då?

För det första ska vi handskas otroligt ansvarsfullt med skattebetalarnas pengar och ha respekt för vad en skattehöjning innebär för den enskilda människan/familjen. För det andra är det lätt för en verksamhet att vänja sig vid en högre nivå på inkomsterna och därmed inte agera lika eftertänksamt och sparsamt. Att ta i med högre skattehöjning än absolut nödvändigt ger stora svårigheter att senare till viss del sänka skatten.

Om detta handlade debatten i Tingsryds kommunfullmäktige. Vi är säkert inte ensamma om att ha liknande diskussioner. I väntan på att ett reviderat utjämningssystem mellan Sveriges regioner och kommuner beslutas och träder i kraft finns det ekonomiska utmaningar av stora mått i alla väderstreck. Den långdragna regeringsbildningen har också gjort att beslut om nivå och utformning av sedvanliga statsbidrag har dröjt. Samtidigt ser vi ökande behov ute i kommunerna både inom utbildning, infrastruktur, kompetensförsörjning samt vård och omsorg.

Enligt Centerpartiet drog den styrande majoriteten i Tingsryd – S, M och KD – till med en onödigt hög skattehöjning, 93 öre inför år 2020. Vi i Centerpartiet föreslog 60 öre. Vi måste också tänka på att vi har en av landets högsta regionala skatter. Samtidigt vill vi vara attraktiva för inflyttning och nödvändig kompetensförsörjning.

Emellertid är inte den för höga skattehöjningen det som oroar mig mest, utan att det i majoritetens budget dessutom ingår uppdrag att än en gång utreda skolor, äldreboenden, måltidernas organisering, personal- och politisk organisation. Detta har vi nyligen varit igenom och resultatet förskräcker.

Det som verkligen behövs är att komma underfund med och åtgärda varför vi inte längre kan lita på de ekonomiska prognoserna samt hitta vad de oväntat höga kostnadsökningarna beror på. Detta är analysarbete, controllerjobb och kompetens. Vi ska inte än en gång drabbas av centraliseringsönskningar och Hållbar ekonomi 2.0.